Finska och ryska keramiker i Gamla Uppsala?

Kan finska och ryska keramiker varit verksamma i Gamla Uppsala? Analyser av keramiken ger spännande resultat.

​I Gamla Uppsala hittade arkeologerna en hel del keramik, när marken skulle undersökas inför Trafikverkets järnvägsbygge. För att vara mer exakt: 65,7 kilo.

Merparten, drygt två tredjedelar, hittades på gravfältet som låg i backen öster om Vattholmavägen, alltså några hundra meter öster om kungshögarna. Keramiken som fått följa den döde i graven kan ha tjänat som urna för de brända benen och som matkärl.

Mängder av keramik hittades också spritt på boplatsytorna, i husens stolphål (där de takbärande stolparna stått) samt i stolpmonumentet.

Dessa keramikskärvor är ledtrådar när arkeologerna ska besvara frågor om vilka som bodde och verkade i Gamla Uppsala och hur platsen skilde sig åt från andra ställen.

Den absolut vanligaste typen av keramik är äldre svartgods, som var i bruk under hela järnåldern fram till åtminstone 1200-talet. Så kallas den oftast lokalt tillverkade keramik, som är uppbyggd av korvar av lera. Den har vanligtvis bränts utan att syre fått komma åt föremålet. Då får man ett så kallat reducerat bränt lergods som är svart till färgen. Om man däremot tillåter syre i bränningen blir godset rött ("oxiderat") – vilket betyder att svartgods, trots namnet, ibland kan vara rött.

Arkeologen Tomas Westberg har färdigställt en rapport om keramiken i Gamla Uppsala, som han skrivit tillsammans med Mathias Bäck och Ole Stilborg. Rapporten omfattar en specialstudie av den ovanliga keramiken som påträffats.

Tomas har särskilt intresserat sig för keramik som bär spår av utländsk tradition, nämligen fennobaltisk keramik och rysk-baltisk dito. Av dessa typer har totalt cirka 320 skärvor påträffats i Gamla Uppsala.

Den fennobaltiska keramiken kommer från sydvästra Finland och norra Estland i området kring Finska viken, och påträffas främst i gravar i detta område. Att det kallas fennobaltisk beror på att formspråket bygger på en sydfinsk -nordbaltisk tradition, som även förekommer i västra Ryssland där finsk-ugriska folkgrupper levde.

Den rysk-baltiska keramiken är påverkad av en västrysk, slavisk tradition. Förutom i Gamla Uppsala har den hittats på ett flertal platser i östra Mälardalen, till exempel Birka, men även på flera platser i Baltikum.

- Den fennobaltiska keramiken är det vanligaste importgodset på Upplands landsbygd under vikingatiden. Den har hittats i nästan 80 gravar och på ett tiotal boplatser i Mälardalen, främst i Uppland. I Gamla Uppsala har ett 30-tal skärvor påträffats. Denna typ av keramik är ibland väldigt omsorgsfullt glättad, den får en mycket karaktäristisk polerad yta och är tillverkad i en tidsödande och omsorgsfull process, säger Tomas.

Att keramiken påträffas här behöver inte betyda att den är införd från området öster om Östersjön. Det kan också tyda på att människor från öst levt i Gamla Uppsala och tillverkat keramik av lokalt råmaterial med fennobaltisk och rysk-baltisk formgivning.

För att locka hemligheter ur keramikskärvorna i Gamla Uppsala, har en så kallad IPC-analys gjorts. Då tittar man på olika spårämnen i leran, som kan avslöja var den är hämtad någonstans.

- Analysen har visat att de mest karaktäristiska skärvorna av fennobaltisk och rysk-baltisk keramik är tillverkade i Gamla Uppsala av lokal lera. Detta innebär att personer med kunskap om denna tradition har jobbat just här. Det kan ha varit en finländare som suttit i Gamla Uppsala och gjort keramiken – i en tid då varken finnar och svenskar egentligen fanns, säger Tomas.

Tack vare keramiken kan man se spår av forntida kontaktnät.

- Man bör nog se Uppland, Åland, Baltikum och Ryssland som tillhörande samma övergripande kultursfär, menar Tomas Westberg.

Keramikskärva av finsk-baltisk tradition, med en omsorgsfullt glättad yta