Minns du praktnyckeln, som vi först trodde var en völvastav?
Än vet vi inte vart den leder, men vi har kommit en bit på vägen.
- Troligtvis
deponerades den avsiktligt i en rituell yta där även amulettringar och ett
förbränningsoffer i form av ett lamm ingick. Nyckeln låg ett tiotal meter från
korsningen mellan Vattholmavägen och Disavägen, och när vi idag lyfter blicken
är det uppenbart att denna plats haft en särskild laddning under en stor del av
förhistorien, berättar arkeologen Anton Seiler.
Redan under yngre romersk järnålder fanns det en rad där med
härdar och strax därefter, under folkvandringstid och tidig vendeltid, börjar
den monumentala norra stolpraden på platsen.
- Det
finns goda skäl att tro att Vattholmavägen haft en föregångare under järnålder,
bland annat på grund av bebyggelsens orientering mot vägen. Några hjulspår
vittnar om att även Disavägen har gamla anor. Mycket talar alltså för att nyckeln
deponerats vid ett vägskäl och placeringen är förstås ingen slump. Där var
många människor i rörelse, och valde man att ta sig västerut hamnade man ganska
snabbt vid högreståndsmiljöerna kring kungshögarna, säger Anton.
Nyckeln är stor och exklusiv och måste ha passat till ett
lås med mycket ovanlig karaktär.
- Här rör det sig knappast om att ursprungligen kunna låsa
ett gammalt uthus, utan låter man fantasin flöda är associationen till de
pampiga hallarna närmare till hands. Vi vet ju att hallarna hade dörrar som var
rikt dekorerade med vackra järndetaljer och motsvarande nycklar måste ha
funnits, säger Anton.
Vi vet fortfarande inte när nyckeln blev deponerad, 14C-dateringen
på lammet kommer först senare under hösten. Däremot vet vi att platsen förlorar
sin rituella karaktär när en anonym stolpbyggnad byggdes där under slutet av
1000-talet.
- Nycklar är symbolladdade artefakter och i vissa sammanhang
kan de tolkas som kristna attribut. Det är alltså inte uteslutet att
fyndkombinationen inom den rituella ytan är ett uttryck för synkretism i
samband med religionsskiftet vid övergången mellan vikingatid och medeltid, en
tid då man tog det säkra före det osäkra och samtidigt försökte blidka både de
gamla gudarna och den nya, menar Anton Seiler.