We've struck gold!

Guldroppe i degelfragment.

Gamla Uppsala är ju ett riktigt Klondyke, med tanke på alla fina fynd som gjorts här – men särskilt mycket guld har egentligen inte hittas.

Tidigare har vi rapporterat om en guldring som arkeologerna fann vid Storgården – men guldfynd har också gjorts på två ställen på boplatsområdet öster om Vattholmavägen. Det rör sig dels om degelfragment med spår av guld, dels om en guldsmälta.

Tydligen har en verkstad med en guldsmed funnits i området, även om man inte lokaliserat någon gjuterihärd eller byggnad för hantverksaktiviteterna.

- De flesta degelfragmenten hittades i ett stört lager, och tolkas som sekundärt deponerat avfall från härdar. Några degelfragment med guld hittades också i en ränna som tillhört ett hus, säger Mia Englund som specialiserat sig på forntida metallhantverk.

Totalt har tre guldsmältor hittats inom projektet. De var inte särskilt stora, de väger 9, 2 respektive 1 gram. En av dem hittades tillsammans med degelfragment.

- Jag vet ännu inte om guldsmältorna är samtida. En guldsmälta i sig tyder inte på att en guldsmed varit i farten, utan vi får se till en större kontext; finns till exempel deglar, verktyg och strukturer som tyder på att vi har att göra med en verkstad, säger Mia Englund.

En som tittat närmare på deglarna med gulddropparna är Lena Grandin, fil.dr i geologi, som arbetar som mineralkemist på Riksantikvarieämbetet UV GAL (Geoarkeologiskt Laboratorium). Till hennes arbetsuppgifter hör att analysera slagg, sten och metaller från flera sorters hantverk.

- I deglarna har man hettat upp metallen, för att sedan hälla den i en gjutform. Vi har inte hittat någon hel degel, utan ett 30-tal fragment. I några satt smälta gulddroppar kvar i keramiken, och det är dem som vi nu analyserar för att se vilka metaller och legeringar som använts, berättar Lena.

Hur kan man veta hur gamla deglarna är?

- Det finns både slutna och öppna deglar. De dateras utifrån den grundläggande principen att de ”slutna” är äldre, från folkvandringstid och de ”öppna”, de så kallade fingerborgsdeglarna, från vikingatiden. Det är svårt att dra en knivskarp gräns, formerna överlappar varandra.

- De flesta av deglarna som vi hittat är slutna, men det finns också några som är öppna.

Hur mycket guld satt kvar på degelfragmenten?

- Med stereolupp kunde jag ana små metalldroppar, den största var några millimeter, men de andra var väldigt mycket mindre – de är mindre än en millimeter stora. Guldet satt dels på insidan, dels i brottytan där degeln gått sönder.

Var det inte slarvigt av smeden att inte ta hand om dessa?

- Det finns forskare som menar att när man tömt degeln på metall, så slog man sönder den för att ta till vara på dropparna eftersom guld var så värdefullt - men det har man tydligen missat här i så fall.

Vad har analyserna gett så här långt?

- Guldet är inte rent, det är blandat med silver och koppar. Visserligen kan guld naturligt ha den blandningen, men här kan man se att det är fråga om en legering. Men det är inte samma blandning som dyker upp i de olika degelfragmenten.

Vilken kunskap kan man utvinna ur guldet från Gamla Uppsala?

- Vi vill se om det skett någon förändring över tid, beträffande guldhalten. Att man valt att blanda guldet med silver och koppar behöver inte betyda att tillgången på guld varit dålig. Det kan också bero på vad man ville åstadkomma, och om man ville tillverka solida föremål eller bara förgylla. Det är inte heller säkert att man gjort blandningen på plats.Under folkvandringstiden kom mängder av solidi, det vill säga romerska guldmynt, till Skandinavien. Dessa smältes ibland ner för tillverkning av smycken.

Kan man se om guldet i de slutna deglarna kommer från dessa mynt?

- Solidi var vanliga under denna tid, men ännu kan vi inte säga om vårt guld kommer från dem. Man har ju inte testat guldhalten på alla mynten, men många av mynten har betydligt högre guldhalt än dropparna i deglarna, säger Lena.

Vilka guldföremål som en gång tillverkats i Gamla Uppsala vet vi ännu inte, men folkvandringstiden kallas för Sveriges guldålder eftersom man hittat så många utsökta guldsmycken och guldföremål från denna tid. Ett exempel är de tre guldhalskragarna, två från Västergötland och en från Öland med fantastiskt filigran- och granulationsarbete. Ett annat fint guldfynd är Sveriges största bevarade guldskatt, västgötska Timboholmsskatten, som väger drygt 7 kilo.

En uppgift för Lena Grandin blir nu att jämföra guldet i deglarna med de guldrester som påträffats i deglar och degelfragment från Helgö i Mälaren, där en guldverkstad blomstrade under folkvandringstid (375-550 e. Kr).

Helgö är märklig boplats, kopplad till handel, forntida kult och hantverk. Här tillverkades inte bara guldföremål. På de tre verkstadsområden som undersökts finns även spår efter till exempel bronsgjutning, pärltillverkning och järnsmide. Bara på det största verkstadsområdet, som hör till husgrupp 3, hittades 56 000 deglar och degelfragment (=233 kilo). I 196 av dem syntes spår av guld.

Vid sidan av skånska Uppåkra är Helgö den enda plats i vårt land där man funnit lämningar efter en permanent guldverkstad från folkvandringstid och tidig vendeltid, den var i bruk under mellan 100 och 200 år.

Det är möjligt att skickliga hantverkare från Helgö lånades ut till andra platser, där man hade tillfälliga verkstäder. Här kan du läsa mer om guldsmidet på Helgö, i en artikel skriven av arkeologen Kristina Lamm.

Vill du veta mer om gjuteriverksamhet under järnåldern så rekommenderas den här rykande färska rapporten, som handlar om Sveriges, och kanske norra Europas, första kända fullt utrustade, permanenta gjuteriverkstad från folkvandringstid. Den låg i Skeke, i Rasbo socken, Uppland och arkeologerna fann delvis bevarade avställningsytor för gjutformar, rester efter en kolbinge, en gjuterihärd och spår efter bälgar. Bland avfallet fanns fragment av både gjutformar och deglar. Både Mia Englund och Lena Grandin har medverkat i publikationen, tillsammans med flera andra forskare.                  

Degel som ser ut som en fingerborg och en annan som ser ut som en liten fågel.
Mia Englund och Lena Grandin.