Valsgärde = Valhall?

Valsgärde från ovan, med vattendrag och intill ett impediment där båtgravarna finns.

På vilket sätt hör egentligen Gamla Uppsala och Valsgärde ihop?

Kan det vara så att gravfältet i Valsgärde är en metafor för Valhall, och att det därför var viktigt för ledarna i Gamla Uppsala att begravas där?

Är det i så fall möjligt att en processionsväg löpt från den stora hallen i Gamla Uppsala, via Fyrisån, norrut mot Valsgärde?

Arkeologen Ola Kyhlberg, professor emeritus vid Uppsala universitet, presenterar en intresseväckande bild av ett mytologiskt landskap i nya boken ”Valsgärde 1,2 & 4” (red. Ing-Marie Munktell).

Landskapet var laddat med betydelser

Till att börja med, hur ska man benämna de framstående män som begravts i Valsgärdes båtgravar? Är det sveakungar?

- Att tala om svear och götar, det är nattståndet! Det finns egentligen ingen terminologi för dem som hade makten i Gamla Uppsala. Aristokrater är en anakronism. Jag tänker mig att de ledande släkterna inte ingick i en vertikal hierarki, som man kan se under 1700-talet. Ledarna var högst, störst, först – men ingick i sociala kontaktnät med andra i samhället. Dessa kontaktnät var placerade horisontell, staplade på varandra, säger Ola Kyhlberg.

När dessa ledare dog, ville de av en alldeles särskild anledning begravas i just Valsgärde.

Ola Kyhlberg menar nämligen att både Gamla Uppsala och Valsgärde ingick i ett mytologiskt landskap, det vill säga att man organiserat landskapet så att det fick en funktion som mytisk arena.

Forskare har redan tidigare uppmärksammat att Gamla Uppsala under yngre järnåldern kan ha fungerat som en spegling av gudarnas boning, Asgård. I Asgård finns ju bland annat Odens Valhall, med andra ord de fallna krigarnas hall, världsträdet och Urds brunn. I Adam av Bremens beskrivning av Gamla Uppsala, från 1070-talet, finns motsvarigheter till dessa med; ett gyllene tempel, ett stort grönt träd som alltid grönskar, och invid detta en brunn.

I analogi med detta, skulle Valsgärde vara en förvanskning av ordet ”Válaskjálf”, ett annat namn för Valhall.

Ledarna såg sig som Odens krigare

- Att Valsgärde betyder Válaskjálf har forskare disputerat om, både för och emot. Det jag har gjort är att ta fram ytterligare fyra exempel på ortnamn i Uppland, som ursprungligen slutat på ”skjálf” men som sedan förvandlats. säger Ola Kyhlberg.

Att Valsgärde ligger norr om Gamla Uppsala är också betydelsefullt, eftersom uppgifter i isländska sagor pekar på att den hinsides världen ligger just i norr.

Ola menar att ledarna i Gamla Uppsala hade pretentioner på att få bli Odens krigare, och därför rent symboliskt fördes till Valhall, det vill säga Valsgärde när de dött.

Ett återkommande motiv i sagorna är att man kan färdas till dödsrike på en flod, som leder mellan de levandes och de dödas världar. Detta är centralt i Olas resonemang om Valsgärdes samband med Gamla Uppsala. Han tänker sig att det gått en processionsväg mellan dessa platser – via Fyrisån.

Processionen ska ha tagit sin början i den stora hallbyggnad som en gång stått på södra kungsgårdsplatån, alldeles intill kyrkan i Gamla Uppsala. Inne i hallen förvarades den döde fursten, och här ägde begravningsförberedelserna rum.

Spår efter båt i hallen?

På hallens norrsida fanns en tre meter bred port, dit en ramp ledde upp. Här ska en häst med vagn ha kunnat backa in i hallbyggnaden för att hämta den dödes gravutrustning. Därefter har ekipaget begett sig ner till ån, som enligt Ola Kyhlberg kan ha nått ända fram till kungsgårdsområdet.

Liket ska sedan ha färdats med båt på Fyrisån till Valsgärde, dragen med långa rep av hästar. Fynd av grimmor i båtgrav 6,7, och 8 och hästbroddar stödjer enligt Ola denna teori.

Det finns tecken som tyder på att hjälmen sedan placerades ovanpå det tak av näver som täckte båtgraven som ett tält – den gick alltså att beskåda innan båten täcktes över med jord. Kanske låg någon annan regalia placerad ovanpå den döde när likfärden gick från Gamla Uppsala till Valsgärde? Ett arkeologiskt fynd talar för att båtar var inblandade i denna procession.

- I hallen har man hittat spiraler av järn. Liknande spiraler har man funnit i stäven på ett danskt båtfynd, Ladbyskeppet, säger Ola.

Vart tar de brända benen vägen?

Men likfärden till trots är det inte alls säkert att de döda ledarna faktiskt själva ligger begravda i Valsgärde. Åtminstone inte hela kropparna.

Inga mänskliga kvarlevor är nämligen bevarade i båtgravarna 6, 7 och 8 – detta till skillnad mot de djur som lagts i båtarna. Arkeologen Birgit Arrhenius har föreslagit att de döda människokropparna kan ha varit upphängda i ett träd före begravningsritualen och att det kan ligga bakom de försvunna benen.

Om man kremerar en vuxen person resulterar det i ett par kilo med brända ben. Men det är ett känt faktum att arkeologerna sällan hittar hela den mängd brända ben från en individ, som blivit gravlagd efter kremationen. Detta faktum är något som Ola spunnit vidare på – tänk om detta även gäller vissa skelettgravar, att man inte lagt ner hela kroppen i graven? I vissa av båtgravarna saknas nämligen ben helt, i andra finns det bara få ben – mest från kraniet.

- Tre av de mest märkvärdiga gravarna i Valsgärde, nummer 6,7 och 8 innehåller utsökta båtar, och otroligt exklusivt lösöre. Men de innehåller inga mänskliga kvarlevor, berättar Ola Kyhlberg.

Eftersom båtgravarna 7 och 8 kronologiskt motsvarar den tid då öst- och västhögen uppfördes, menar Ola att detta har ett samband. Kanske var det så att en människas kvarlevor kunde delas upp och begravas på flera ställen?

Kroppen fördelades

- Högarna i Gamla Uppsala ska ses som gravplats för ledarens kollektiva jag, den del av härskarens identitet som är kopplad till en del av samhället. Båtgraven däremot representerar individen. Här handlar det om hjältens önskan att vinna ett rykte och få komma till Oden efter döden, menar Ola Kyhlberg.

Den här uppfattningen ställer begreppet ”grav” på ända. För kristna är det ju en viloplats i vänta på att få återuppstå. I det förkristna samhället uppfattades graven som ett ställe som hyste den döde, och att han eller hon kunde påverka sina släktingar från ”den andra sidan”

- Ledarna i Gamla Uppsala var stora jordägare, och förfogade över både gårdar och sakrala platser mark. Gravar var ett sätt att konkret markera var man hörde hemma. Det handlar också om odalrätten, rätten att i generationer bruka och äga den jord där man slagit sig ner. I Gamla Uppsala symboliseras detta av väldigt stora gravhögar, men det är samma tanke som ligger bakom högarna på bygravfälten, säger Ola Kyhlberg.

Herre på täppan

Även Tingshögen i Gamla Uppsala, eller Domarhögen som den också kallas, ska ha spelat en viktig roll i samband med att någon ledare dog. Idag sticker en stenbumling upp ur den väldiga högen, ungefär en decimeter ovanför jordytan. Men i Rudbecks Atlantica från 1679 kan man tydligt se hela stenen. Stenen tolkar Ola som ett symboliskt högsäte för fursten.

- Härskarrollen var mångfacetterad. För att förenkla; hos en och samma person fanns hela ämbetsmannavärlden och alla departement samlade. Vart och ett av dessa måste tas ifrån den döde och överlämnas i en ceremoniell rit som till exempel kan ha ägt rum på Domarhögen.

I början av vikingatiden brändes hallen på södra kungsgårdsplatån ner. I samband med detta sopades platsen ren. Ola ser det som ett slags reningsritual och slutet på traditionen med att föra de döda i procession till Valsgärde.

- Efter ett par generationer förändras det här storartade ceremonielet – det kan ha varit för omständligt och för kostsamt eller så har en ideologisk förskjutning skett, menar Ola.

Ola Kyhlberg poängterar att många forskare inom arkeologi, språkforskning, religion och osteologi har lämnat viktiga bidrag som han kunnat dra sina slutsatser utifrån.

- Om det var så här det gick till vet jag inte, men jag har velat skjutsa fram forskningsfronten genom att ställa nya frågor, säger Ola Kyhlberg.

Snabba fakta om Valsgärde:

  • Valsgärde är ett gravfält beläget 2,5 kilometer norr om Gamla Uppsala. Där, uppe på en höjd intill Fyrisån, finns ett av landets märkligaste gravfält.
  • Mellan åren 1928-1952 undersöktes ett 80-tal gravar, varav de mest kända är de femton båtgravarna. Fem av dessa är från vendeltid, tio från vikingatid. Den äldsta båtgraven är från slutet av 500-talet e. Kr – den yngsta från 1000-talet.
  • De klinkbyggda båtarna, som är mellan 9-12 meter långa, har uppenbarligen dragits upp ur Fyrisån och sedan släpats upp i backen, där de placerats i rännor.
  • Alla båtgravarna är anlagda efter ett särskilt mönster. Den döde har placerats i mitten av båten på dynor och kuddar. Runt honom finns vapenutrustning som kan bestå av hjälm, sköld, huggkniv och svärd. I gravarna finns också personlig utrustning som skålar och kärl att äta och dricka ur, verktyg och spelpjäser. Provianten, gris- och nötkött, har placerats i fören intill köksutrustningen.
  • Mellan båtarna och jordkanten i rännorna har hästar och hundar lagts ner. Vissa av hästarna har praktfulla hästutrustningar, andra har bara en enkel grimma på sig.
  • På gravfältet finns också 62 brandgravar, där det ligger män, kvinnor och barn. Arkeologen John Ljungkvist har gjort en översikt över Valsgärdes alla gravar, och har på så sätt kunnat se hur gravfältet växt fram, från förromersk järnålder (cirka 300 f. Kr) in i 1100-talet.
  • Vissa perioder har bara den exklusiva eliten begravts här, andra tider har personer från andra sociala skikt fått sin sista vila här.
  • Fynden från Valsgärde kan du se på Museum Gustavianum      
Ola Kyhlberg
Hjälm med ringväv.