Stenarnas hemligheter...

...avslöjas av Erik
Kvarnsten av kalksten med sländtrissor ovanpå.

En hel del föremål av sten hittades vid utgrävningen i Gamla Uppsala. Berggrundsgeologen Erik Ogenhall vid Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL), projektets expert på området, har tagit sig en närmare titt på materialet.

- Min uppgift är att bestämma vilka bergarter som föremålen är tillverkade av och att se var de finns naturligt - alltså var stenen brutits. På så sätt går det att upptäcka vilka handelsförbindelser man haft, säger Erik.

Sammanlagt gjordes ca 400 fynd av sten vid den arkeologiska undersökningen, men många av dem är bara små fragment.

- Ett av de vanligaste fynden är fragment av kvarnstenar, som oftast tillverkades av glimmerskiffer. Troligtvis är stenen bruten i Malung, men den kan också komma från Salatrakten, som ju ligger mycket närmre. I Malung kan man ha brutit sten till kvarnstenar sedan sent 700-tal. Att man valt just glimmerskiffer som material beror på att hårda kvartskorn sticker upp i den mjuka glimmern och bildar en skrovlig yta. Om man i stället valt en homogen bergart hade kvarnstenen snart blivit slät som ett salsgolv och då hade den knappt gått att mala med, menar Erik.

Men det finns undantag, några av kvarnstensfragmenten är inte av glimmerskiffer, utan bland annat av sandsten.

- Ett kvarnstensfragment låg som skoning i ett fundament som hör till en av stolpraderna. Själva stolphålet har med hjälp av kol-14-analys daterats till 390-540 e. Kr, alltså folkvandringstid. Den rödaktiga sandstenen är troligen så kallad Gävlesandsten som finns i trakterna av Storsjön. Men bergarten kan också ha huggits ur istransporterade flyttblock och kallas då Roslagssten. Man kan inte avgöra om kvarnstenen är bruten ur ett lokalt block eller kommer från Gävletrakten eftersom det rör sig om samma typ av bergart. Sedan tidigare visste vi att man tillverkat kvarnstenar av Roslagssten sedan vikingatid, men genom fyndet i Gamla Uppsala vet vi nu att den traditionen är äldre än så, säger Erik.

Brynen hör också till en av de vanligare fyndposterna.

- Till brynen har man nästan uteslutande använt en fyllitisk skiffer. Höga kusten är det närmsta stället där jag kan hitta denna bergart i fast klyft. Det är egentligen inte så långt från Gamla Uppsala om man for vattenvägen och troligen har man transporterat skiffern med båt. Vissa av brynena är små och har ett hål, så att man kan bära dem med sig. De kan ha använts för att slipa mindre knivar eller för att hålla fiskekroken vass. Större ämnen av skiffer som hittats kan vara råmaterial till liebrynen. I vissa fall har man också använt finkornig sandsten till brynen, antingen av Roslagssten eller en ljus mosten, som kan komma från Orsa eller Burgsvik på Gotland, säger Erik.

Hur är det då med flinta?

- Vi har hittat eldslagningsflinta av en typ som heter senon, som kommer från Sydskandinavien. En del är eldpåverkade. Det kan bero på två saker, det ena är att man medvetet slängt flintan i elden under någon form av ritual. Den andra orsaken kan vara att det av rent misstag lossnat en flisa som hamnat i brasan när man gjort upp eld, säger Erik.

Några fynd av kalksten gjordes också i Gamla Uppsala, bland annat en kvarnsten och några fina sländtrissor.

- Kalkstenen kommer troligen från Gävlebukten eller södra Bottenhavet, men den förekommer också som flyttblock i Uppland.

Vikingatida strykjärn, så kallad glättstenar, hörde också till fynden. En del av dem är tillverkade av granit, Sveriges vanligaste bergart. Samma bergart har ofta använts till löpare och underliggare – som användes när man skulle mala mjöl. Det är troligt att man hittat stenen till dessa föremål i närheten av Gamla Uppsala.    

Litet hängbryne med hål i.
Berggeologen Erik Ogenhall.