Passion för parasiter och pollen

Jonas Bergman avslöjar forntida gåtor
Jonas Bergman iförd skyddsglasögon, hållandes i provrör.

Jonas Bergman, som är paleoekolog, arkeobotaniker och dessutom doktor i kvartärgeologi, hjälper arkeologerna att få svar på sina frågor om miljön.

Två av hans stora passioner är parasiter och pollen.

Parasiter är något som de flesta av oss försöker undvika, men Jonas dras till dem. I alla fall om det gäller små parasitägg som legat nedbäddade i dynga och gödsel i hundratals, ja kanske tusentals år. Med hjälp av dem kan han bland annat få fram uppgifter om djurhållningen i Gamla Uppsala.

- Parasiter är otrevliga små saker tycker många, men de går till exempel att använda som komplement till djurosteologin. Om mängden parasitägg från ko inte står i proportion till mängden koben som hittats i marken, kan man fundera över import och export. Finns det lite slaktavfall och mängder av parasitägg kanske man fött upp djuren på platsen och sedan exporterat dem till något annat ställe där de slaktats. Det gäller även omvänt. Den uppgiften hade vi aldrig kommit åt annars, säger Jonas.

Parasiter har varit en av våra trognaste följeslagare, ända från jägarstenåldern och fram till att vårt land blev industrialiserat. Parasitsjukdomar var långt vanligare än virus- och bakteriesjukdomar, men var sällan dödliga.

I tarmarna lever de på att suga blod, vilket leder till näringsbrist och blodbrist hos den drabbade. Hos barn är parasiter ett riktigt gissel, som påverkar växten. De små krypen är en av anledningarna till att medellängden var så mycket lägre förr i tiden.

- Att smittas var inte svårt. Det räckte att du lastade grisdynga på en vagn eller klappade grisen, så fick du piskmaskägg på händerna. Om du sedan gick i väg för att äta lunch så blev du smittad, berättar Jonas.

Men nu är det dags för oss att utnyttja parasiterna som omväxling. Eftersom parasitäggen bevaras i gamla latriner, kan man få reda på vilka djur som man ätit förr i tiden. Vissa parasiter trivs nämligen bara hos grisar, andra bara hos kor och så vidare.

- När jag undersökte parasitägg från medeltidens Nyköping hittade jag piskmask i nedre delen av ett rörsystem av trä, som var rester efter en vattenklosett. Avföringen rann direkt ned i ån, vilket kunde leda till att det blev mer fisk där. Fiskbinnikemask, som är en annan parasit, finns i dåligt tillagad fisk – på så sätt kan man få reda på födointaget, säger Jonas.

Det är inte bara parasiter som är Jonas specialitet, utan också pollen, fröer, sporer och säd.

Just nu går han igenom jordprover från Gamla Uppsala, som kommer från bland annat avfallsgropar, brunnar, gravar och stolphål. Förhoppningen är att få fram en bild av vad som växt på platsen. Vad har man odlat? Vilka träd har trivts här? Hur har marken använts? Och vilka områden har egentligen varit bra för odling?

Med hjälp av makroanalys, det vill säga vegetabiliska rester som är synliga för blotta ögat, och mikroanalys, som kräver mikroskop – fyller Jonas ut tomma luckor som har med det sammansatta landskapet att göra.

Små spår av pollen kan också avslöja en hel del om forntida sedvänjor. Jonas berättar om en hällkista i Småland, där man genom pollenanalys kunnat se att man lagt vitsippor hos den döde. Eller en annan grav där den avlidne tydligen lagts på en bädd av vitmossa.

- I Skottland hittade man spår av lindpollen i en bägare som lagts ned till den döde. Det kan vara spår efter lindhonung eller en alkoholhaltig dryck, men det intressanta är att lind inte växer på platsen, utan måste ha importerats dit, menar Jonas.

Redan på 1990-talet borrade man i Myrby träsk, ett våtmarksområde väster om högarna i Gamla Uppsala.

- Borrkärnorna fungerar som ett kronologiskt korrekt geologiskt arkiv, med det äldsta materialet i botten, säger Jonas.

Tack vare den undersökningen finns det ett pollendiagram som sträcker sig från åtminstone bronsålder till medeltid, som kan ge en bild av landskapet. Men det är också viktigt att dammsuga området närmast bebyggelsen på pollen, som komplement.

En av frågorna som Jonas ställer sig är om man importerat säd eller odlat den i Gamla Uppsala.

- Alla fyra sädesslag har funnits på platsen; vete, havre, korn och råg – fast råg kommer först under medeltiden. Hittar vi brända sädeskorn så vet vi bara att säden konsumerats på platsen, inte att den odlats här. Annat är det när man hittar pollen från till exempel vete och korn. Dessa lossnar när man tröskar, det vill säga bankar på axen så att man blir av med agnarna. Hittar vi pollen från dem vet vi att sädesslagen också har odlats här, berättar Jonas.

Analysarbetet pågår och kommer inte att vara klart förrän 2017, men hittills, vad är den mest imponerande upptäckten?

- Det måste vara att vi hittat mycket vete, som traditionellt ansetts vara en högstatusgröda – och det passar ju in på platsen, menar Jonas.                  

Ett gult parasitägg i uppförstoring.
Dörr till lab med dödskallesymbol.