En väv av ringar

Jonas Wikborg håller i hjälm.

I en av de undersökta gravarna vid brandstationen i Gamla Uppsala hittades en rostig järnklump som efter röntgen visade sig vara ett stycke ringväv. Men när började egentligen sådana pansar att användas? Var det effektivt? Och hur många ringar går det egentligen åt för att tillverka en enda ringbrynja?

Vi sköt ut en svärm frågor över vår biträdande projektledare Jonas Wikborg, som sedan länge intresserat sig för järnålderns vapen. Han duckade inte för några spörsmål:

Jonas, när uppfanns ringbrynjan?

- De äldsta ringbrynjorna man känner till från Europa har tillverkats under århundradena strax före Kristi födelse. Kelterna anses ha varit de första att konstruera kroppspansar av ringväv. Det äldsta fyndet i Skandinavien kommer från danska Hjortspring där vapenutrustning offrats i en mosse på 300-talet f Kr. Det äldsta uppländska fyndet kommer från Fullerö bara någon kilometer norr om Gamla Uppsala. Där har man undersökt en grav från 300-talet e Kr där den gravlagde jordats med vapen och smycken. I Skandinavien användes ringbrynjor under hela järnåldern och ett stycke in i medeltiden då ringväven började kompletteras med plåtar och så småningom ersattes den helt av bröstharnesk av järnplåt.

Hur bra skyddar en ringbrynja egentligen?

- En ringbrynja skyddar främst mot skärsår. Mot krosskador är skyddsverkan begränsad, inte minst mot axelpartierna. Detta kan dock förbättras med hjälp av ett vadderat underställ. Det fanns också speciellt utformade smala pilspetsar som konstruerats för att tränga in mellan brynjans ringar. Man kan väl bara konstatera att det aldrig går att hitta ett kroppspansar som skyddar mot allt till 100%. Istället får man göra en avvägning mellan skyddsfaktor och bibehållen rörlighet. Vi måste också komma ihåg att det skydd som brynjan gav kompletterades av en sköld som var det huvudsakliga skyddsvapnet under järnåldern.

Hur bar man sig åt för att tillverka dem?

- Det måste ha varit ett tidsödande arbete att sammanfoga alla de små centimeterstora ringarna. Varje liten ring skulle sedan nitas ihop i ändarna, annars skulle de öppna sig när brynjan träffades av ett vapen. Det finns också exempel på ringbrynor där en del av ringarna varit utstansade ur en plåt och således varit slutna från början. Man får inte glömma bort den stora arbetsinsatsen med att framställa själva järntråden som skulle användas. Jag har en kompis som tillverkat en egen ringbrynja. Det gick åt mer än 20.000 ringar! Han använde mer än 600 meter järntråd för att tillverka dem. Idag kan vi köpa järntråd till ett överkomligt pris i järnhandeln, men om man själv skulle framställa 600 meter järntråd innan man överhuvudtaget kunde sätta igång med sammanfogningen av ringarna – då skulle nog inte många orka hela vägen.

Hur tung var en brynja?

- Min kompis brynja, en kortärmad modell som räckte halvvägs ned på låret, vägde 8 kilo. Jag har själv provat nytillverkade brynjor och de är verkligen följsamma. Man har full rörlighet! Vikten hamnar på axlarna, men kan avlastas med hjälp av ett bälte som dras åt kring midjan.

Är det vanligt med fynd av ringbrynjor?

- Ringbrynjor är relativt sällsynta fynd på arkeologiska undersökningar. I järnålderns vapengravar är det inte ens i ett fall av 100 som det finns rester efter en ringbrynjeskjorta. Med tanke på det enorma arbete som låg bakom en ringbrynja var det kanske ovanligt att man lade ned dem i gravarna. I fuktig jord förvandlas ringbrynjeväven snabbt till en järnklump. I torrare klimat kan de bevaras länge. För bara något år sedan hittades en välbevarad medeltida ringbrynjehuva upp på en gotländska kyrkvind i Tofta. Från Uppland finns fynd av ringväv i gravar från Vendel och Valsgärde. Därifrån finns dels ringbrynjeskjortor, men också ringväv som hängt ned från kanten på hjälmarna.

- Förutom de rent fysiska resterna efter ringväv finns det också samtida avbildningar, exempelvis på de små pressbleck som suttit som dekoration på vendeltidens hjälmar. Det finns också litterära källor. En av de mer kända är berättelsen om kämpen Beowulfs hjältedåd vilka utspelas på 500-talet, under folkvandringstiden, och som nedtecknades några hundra år senare. När man idag hittar en sammanrostad klump av järnringar kan det vara svårt att föreställa sig hur de såg ut då de användes. Men av texten i det så kallade Beowulfkvädet framgår att de brynjekädda krigarna var en uppleveles för både ögat och örat: ”Den stålblanka stridsbrynjan sken, huggfast, handgjorda ringjärnssmidet klirrande klang när de kommo till salen, stigande fram i sitt stridsmannaskick”.    

Ringväv
Hjälm med ringväv.