Likbränning vid högarna

Ett bål i skymningen med högarna i Gamla Uppsala i bakgrunden.

I går skedde en likbränning i Gamla Uppsala för första gången på väldigt, väldigt länge.

Anledningen var ett tv-inslag om vårt gravfält, som kommer att sändas i Vetenskapens värld på SVT. Förutom 90 brandgravar påträffades ju också en likbränningsplats, med förkolnad ved.

För kunna återskapa kremeringen på ett så historiskt korrekt sätt som möjligt hade Skandinaviens främsta experter på området kallats in.

- Till vårt tv-reportage om utgrävningen av gravfältet i Gamla Uppsala behövde vi visa konkret vad som egentligen händer vid en kremering. Hur såg bålet ut? Vad händer med glaspärlor, vapen, tyg och kroppar vid en likbränning? Vi bestämde oss för att göra ett experiment och forskarna gick in med stor entusiasm i projektet. Alla har bidragit med sin kompetens, säger Lisa Wahlbom som är producent för Mediabruket, som gör reportage åt SVT.

Med högarna som dramatisk kuliss byggdes bålet upp med långa vedklabbar av gran och tall, på ett lager av sand. Det var viktigt att bålet var luftigt byggt så att syretillförseln blev god. Man stoppade också in ris och halm bland veden.

På gravbålet lades en gris, tre fiskar (braxen, abborre och gädda), en gås, en fårskalle, glaspärlor, glasbägare, ett lerkärl, en torshammare av brons, spjutspets av järn, bröd, karneolsmycke och linnetyg.

På plats invid högarna fanns tre specialister på likbränning; norrmännen Terje Gansum och Terje Østigård samt svensken Anders Kaliff.

Till sin hjälp hade de arkeologerna John Ljungkvist och Frands Herschend från Uppsala Universitet samt osteologerna Sofia Prata och Emma Sjöling från SAU.

Rykten om att kroppar exploderar och börjar spruta kroppsvätskor florerade innan bålet tändes. Vad kunde vi vänta oss?

- Vid kremeringar drar ligamenten i kroppen ihop sig och då reser sig den döde. Under forntiden kanske det fanns en religiös symbolik i detta, att man gick vidare till livet efter döden. Men det är ingenting vi kan veta säkert, säger Sofia Prata.

Terje Østigård, som bevittnat ungefär 600 likbränningar i Nepal och Indien (och som tillsammans med Anders Kaliff skrivit boken Kremation och kosmologi: en komparativ arkeologisk introduktion), tror dock att man ville undvika detta eftersom det ser alltför obehagligt ut.

- Man ser till att lägga trästockar på den döde för att undvika att liket reser sig upp. I Nepal var jag med om en misslyckad kremering, där den döde reste sig. Allt skinn var borta på den avlidne, liksom håret – det man såg var vita tänder som såg ut att le. I samma ögonblick började flytande hjärnsubstans spruta från huvudet. Det var inte roligt för den äldste sonen, som skötte kremeringen, att se sin pappa i detta skick, säger Terje Østigård.

När bålet i Gamla Uppsala väl tändes i solnedgången, dröjde det inte länge förrän det var övertänt. Termometrar var instuckna dels bland veden, dels i grisen för att se hur lång tid det skulle ta innan man kom upp i höga temperaturer.

I skrivande stund, på morgonen dagen efter kremeringen, tas resterna efter bålet om hand.

- Nu hoppas vi kunna gå från antaganden till kvalificerade antaganden när vi diskuterar likbränning, säger Sofia Prata.

Vad forskarna kommer fram till avslöjas i Vetenskapens värld, som sänds i SVT i höst.            

Barn ligger på bål omgiven av sin familj - klädd i vikingakläder.
Kvinna bredvid gris som ligger på bål, med högarna i bakgrunden.