Kol målar upp forntiden

Teckning på Ulf när han tittar i mikroskop.

Arkeologen Ulf Strucke på UV Mitt, har vedartsanalys som sin specialitet. En bit trä av ett saltkorns storlek är allt som behövs för att han ska kunna blicka in i forntiden.

- Jag jobbar med trä av alla de slag. Har man tur har träet legat fuktigt, till exempel i en brunn eller i en myr. Det kan se alldeles färskt ut, men vara ända från stenåldern. Men mest handlar det om träkol, säger Ulf.

Till sin hjälp har han dels en stereolupp som förstorar 20-40 gånger, dels ett stereomikroskop som gör föremålen mellan 200-500 gånger så stora.

- Regelrätt vedartsanalys går till på så sätt att jag tittar på träet från tre håll; från kronan och nedåt, från barken och inåt och i tvärsnitt. För att vedartsbestämma en bit träkol, alltså att se vilken trädsort det kommer ifrån, räcker det i bästa fall med en bit som är 1 mm stor.

- Jag tittar på hur träkolet är uppbyggd inne i cellen - lövträdens celler till exempel kan ha kärl, veck, streck och skrynklor. Beroende på vilket träd det är ser cellerna olika ut. Det här är ingen rocket science, jag har bara lärt mig hur det ser ut, berättar Ulf som sysslat med vedartsanalys sedan  80-talet.

Trots att Ulf ägnar sig åt trä, så gör han inga dateringar med hjälp av dendrokronologi – det vill säga när man ser hur gammalt träet är genom att titta på årsringarna. Dessa har olika tjocklek beroende på hur mycket trädet vuxit under ett år. Genom att forskarna samlat på sig träprover från olika tider, där årsringarna överlappar varandra, har man kunnat bygga upp kronologier. Man kan också datera med hjälp av kol-fjorton-metoden.

- Jag väljer ut vilka prover som ska skickas iväg till datering. Gäller det ek så kan ju stammen ursprungligen ha varit jättetjock med 400 årsringar. Om man då använder trä från det innersta av eken när man daterar, så är ju det kanske 400 år äldre än det som är ute i ytterkanten. Helst ska man använda kortlivade träd och buskar som hassel, för de blir max 100-120 år gamla och då blir felmarginalerna mindre, menar Ulf.

Annars sysslar Ulf med att titta på vad träet står för.

- Ibland har arkeologerna tagit kolprov eller ett makroprov från ett stolphål, och kommer träet från till exempel hassel så vet jag att det inte är rester från takstolpen som stått i hålet och hållit upp taket. Hassel är nämligen ett värdelöst virke för det. Hasseln kan ju ha använts för att stötta takstolpen när man reste denna. Eller hamnat där före, under eller efter det att stolphålet grävdes, säger Ulf.

Med hjälp av träkolet i en gammal åker kan Ulf också se hur jorden har brukats, genom att titta på om kolet kommer från någon liten kvist eller en stor stam.

- När arkeologerna undersöker fossila åkrar påträffas ofta träkol. Utifrån kolet kan man avgöra om det är röjningskol eller kanske aska som använts som gödsel. Röjningkol innebär att man haft svedjebruk och bränt ner skogen som vuxit på platsen för att kunna anlägga en åker. Om träkolet hör till kärnvirket från en fullvuxen ek, låter det inte så troligt att det hamnat där som röjning. Gott virke har man nog tagit tillvara och inte låtit gå till spillo vid svedjningen. Riset har man däremot lämnat  kvar och bränt upp. Sprider man ut aska kan man däremot få en annan sammansättning där man hittar både stamdelar och grova kvistar, säger Ulf.

Det går också att avgöra ifall forntidsmänniskorna har överutnyttjat skogen där de bott, så att de varit tvungna att använda sämre trävirke när de byggt hus. Särskilt i Uppland och Östergötland har Ulf kunnat se att man varit tvungen att hushålla med virke.

- Vissa gånger har man använt takstöttor av virke som inte är helt på topp, menar Ulf.

Genom att titta på kolen från härdarna kan man se om det är prima ved man samlat in eller om det är fuktiga grenar där det rent av börjat växa svamp. Ofta kan Ulf komma forntidens människor mycket nära.

- Jag undersöker också träskedar och skålar och ser hur de till exempel är snidade. En gång påträffades en hasselkäpp i en brunn på bronsåldersboplatsen Apalle i Uppland. Jag kunde se att käppen hade ett jack i sidan. På samma boplats hade vi funnit en bronsyxa och den visade sig passa in i jacket. Det är möjligt att samma yxa gjort märket, det var åtminstone samma yxtyp, berättar Ulf.

Vissa träskålar är tätade med harts, det vill säga kåda. När näverskålarna multnat bort återstår bara hartstätningsringarna.

- Även då kan jag se vilket träslag man använt, eftersom det lämnat avtryck i hartsen. Man kan också se hål i hartsen efter den tråd som bundit fast nävern. Samma sak gäller om järnföremål rostat fast i trä, då kan man avgöra vilken trädart det är genom att titta på cellstrukturen.

Ulf brukar oftast lyckas lista ut vilket trädslag föremål är tillverkade av, men en gång höll han på att gå bet på en träbit som bara hade 100 år på nacken.

- En vän till mig har en cykel som är från förra sekelskiftet, och han bad mig undersöka vad handtaget var gjort av för trä. Jag visste att cykeln var tillverkad i Sheffield och tänkte att det kunde vara något tropiskt träd från Afrika eller Indien som de använt. Men ingenting stämde. Jag satt på kvällstid i två veckors tid och grubblade. Till sist såg jag av en slump att Sheffield var känt för sina skedar och skålar tillverkade av nedsmält och pressat kohorn. Det var alltså horn och inte trä som handtaget var gjort av, skrockar Ulf.

Nu ska Ulf Strucke ta sig an träproverna från Gamla Uppsala, och vi får hoppas att han inte låter sig luras där. Vi återkommer med hans resultat!    

Fingrar som delar en bit kol.