Forntida vägarbete

Skärvig sten i ett lager.

Minns ni vägen med hjulspår som undersöktes tidigare i höstas? Nu har arkeologerna hittat spår efter forntida vägarbete på den.

- I ena änden av vägen låg ett lager av skärvsten, sot och brända ben, säger arkeologen Hans Göthberg.

Skärvsten kallas sten som upphettats av eld och därmed blivit skärvig och skör. Hur stenen blivit sådan kan ha olika orsaker; man kan till exempel ha använt den som grund när man anlade likbål eller så kunde man kanta hemmets eldstäder med stenarna.

På vägen norr om Samnan i Gamla Uppsala har sådan sten uppenbarligen återanvänts som byggmaterial. Vägen ligger invid en boplats som troligen är från romersk järnålder/folkvandringstid.

- Den skörbrända stenen ligger inom begränsningen för vägen, och sticker inte utanför någonstans. Förmodligen har man velat förstärka just det här partiet av vägen – men det är konstigt eftersom det ligger i övre delen av en sluttning. På det ställe i vägen där man ser 20-30 centimeter djupa hjulspår, har man däremot bara lagt lite skärvsten i botten. Varför man inte lagt ut en matta av skärvsten där det uppenbarligen varit lerigt, är en fråga som vi inte lyckats klura ut än, säger Hans.

Innan arkeologerna förstod att det var någon typ av vägförstärkning, trodde de att lagret med stenar var något helt annat.

- Vår första reflektion, innan vi började gräva, var att det rörde sig om ett skärvstensflak eller en skärvstenshög. Det vore inte helt osökt eftersom det finns en skärvstenshög i området bara några hundra meter bort, säger arkeologen Hans Göthberg.

Skärvstenshögar är lager av skärvsten som lagts på hög, ibland under mycket lång tid. Särskilt vanliga var de under äldre bronsålder, men högarna förekommer även under andra tidsperioder – ända in i medeltid. Mer än hälften av landets skärvstenshögar finns i Uppsala län.

Vad skärvstenshögarna använts till skiljer sig åt. De dyker upp både på gravfält och på boplatser. Ibland har de använts som avfallshögar, ibland hittar man ben efter döda människor i dem.

- Under yngre järnålder kan man se att antalet skärvstenshögar minskar i antal, på något sätt går de ur bruk, menar Hans.   Men de försvinner inte helt och kan dyka upp i de mest kuriösa sammanhang. För 30 år sedan besökte Hans norska Hamar där det finns vikingatida/medeltida skärvstensgropar, som troligen hört till en stormannagård.

- Där hade stenarna använts vid ölframställning, man har hettat upp vatten i en tunna som inte tål eld genom att lägga varma stenar i den, säger Hans