Avfall mötte kyrkobesökare

Dräktbeslag som påminner om blommor.

Tänk dig att det är 1200-tal och att du är på väg till den treskeppiga katedralen i Gamla Uppsala. Det är söndag och den bästa dräkten har tagits fram ur kistan, snart ska du få möta ärkebiskopen i Sveriges första ärkestift.

Då kanske du förväntar dig att vägen som leder fram till kyrkan är storslagen och pampig, det är ju trots allt inte vilken plats som helst.

Men nu har arkeologerna fått en inblick i hur det egentligen var.

Den väg som idag heter ”Sivs väg” är den enda kända väg som lett fram till domkyrkan. Under den påträffades hjulspår förra året, som tolkas som medeltida.

Men det var ingen vacker syn som väntade kyrkobesökarna när de kom gående på vägen, och doften som slog emot dem var troligtvis inte heller så angenäm.

Vid infarten till kyrkan fanns en naturlig sänka, och här har arkeologerna hittat en medeltida avfallsplats fylld med djurben från bland annat ko, hund och katt.

- Det var hur mycket djurben som helst! Vissa ben satt fortfarande ihop, till exempel en ryggrad. Det tyder på att benen har övertäckts snabbt, annars skulle hundarna kommit åt dem, säger arkeologen Anton Seiler.

Det medeltida kulturlagret var ungefär 30 centimeter tjockt, och ytan som undersöktes cirka 170 kvadratmeter.

I övrigt hittades få fynd, till skillnad från äldre lager intill där man funnit allt från knivar till pilspetsar, beslag, nycklar och lås.

- Vi fann bitar av kvarnstenar, lite keramik från yngre medeltid och ett par mindre medeltida dräktbeslag. Att vi hittar så lite keramik är inte så konstigt, man brukar prata om den keramiklösa medeltiden, till skillnad från yngre järnåldern då det fanns gott om keramikkärl, menar Anton.

Under det medeltida lagret upptäcktes flera mindre brunnar, mer som vattenfyllda hål, som man fyllt igen med skräp efter användandet. Vissa hade börjat fyllas med avfall redan under vikingatiden. I en brunn hittades en bit östersjökeramik, i en annan ett fragment av en oval spännbuckla. De liknar inte alls de djupa brunnar som undersöktes i närheten förra året.

- Just denna lilla yta har aldrig varit bebyggd, men bara tio meter därifrån fanns både stolphus och grophus. Troligtvis är det här en plats där man låtit djuren dricka vatten, det kan ha varit sankt här från början, menar Anton.

En illaluktande avfallsplats, där djuren kunde dricka vatten, var alltså bland det första som mötte kyrkobesökarna i Gamla Uppsala under medeltiden.

- Att det luktade illa kanske inte störde dem då, de hade troligen inte samma värderingar som vi. Det är en begränsad yta som vi undersökt, men den har gett oss mycket kunskap om hur det såg ut här. Nu kan vi reflektera över platsen som helhet, till exempel var man bott och var man slängt sitt skräp, säger Anton Seiler.                    

Mörkfärgning i profilvägg som är spår efter en grund brunn.
Hästkäke.