Bakom gamla brandstationen håller arkeologerna på att
undersöka en del av ett större gravfält. Dessvärre har flertalet av de ungefär
40 gravarna blivit sönderplöjda under årens lopp, eftersom marken använts som
åker. Men om man tittar i nedre högra hörnet på Truls Arnvidsons karta från 1709 så får man
en uppfattning om hur stort det en gång varit.
Här har män, kvinnor och barn begravts, alla har blivit
brända efter döden, därför kallas gravskicket för ”brandgrav”. De flesta av
gravarna är från tiden 600-900 e. Kr, det vill säga från vendeltid och
vikingatid. Gravfältet ligger på en höjd, nästan på samma nivå som kyrkan i
Gamla Uppsala.
En av gravarna har blivit relativt skonad från århundraden
av åkerbruk och här gjorde arkeologerna Elin Säll och Malin Lucas exklusiva
fynd från vendeltid.
– Graven hade en bevarad stenpackning, den var rund och
bestod av en inre och yttre cirkel av stenar. Under stenpackningen fann vi rester
av en urna och ett kraftigt brandlager med jättemycket brända ben från djur och
människa, över åtta kilo, säger arkeologen Elin Säll.
Det som överraskade mest var dock inte mängden ben.
– Jag förväntade mig att hitta spelpjäser här på
gravfältet, det borde ju ha funnits någon som gillade att spela spel, säger
Elin.
Och nog fick Elin sitt lystmäte av spelpjäser.
– Vi hittade fullt med spelpjäser som är av ben
eller horn. Det är 20 – 30 stycken, en del är trasiga så det går inte att
avgöra antalet än.
Schack hade ännu inte nått Norden på den här tiden, men
Gamla Uppsalaborna kan ha spelat ett brädspel som kallas för ”hnefatafl”. Spelpjäser
i förnäma gravar är inte helt ovanligt. Bara några hundra meter från graven som
Elin och Malin undersökt, i en av kungshögarna, har man hittat spelpjäser som
är gjorda av elfenben.
Ibland, som på Birka, har man hittat ”kungen” i spelet, som
haft en särskild utformning.
– Vi fann ett runt föremål som såg ut som en
kastanj – det kan möjligtvis vara kungen, säger Elin.
De fina fynden slutade dock inte med spelpjäserna. Den
döde har också fått med sig en glasbägare i ljust gult och grönt – som
dessvärre var i småbitar.
– Glaset är troligtvis tillverkat i England under
tidigt 700-tal. Alla fick inte med sig sådana här dyrgripar i graven, det måste
betyda något och man undrar vem det är som begravts på det här sättet, säger
Elin.
Ett glas som troligtvis varit likadant har hittats i en båtgrav
i Valsgärde (grav 6), ett mycket exklusivt gravfält som ligger cirka tre
kilometer norr om Gamla Uppsala.
Glaset är gjort i reticellateknik, som Kent Andersson i sin
bok ”Glas från romare till vikingar” beskriver som en teknik där man dekorerat
skålen ”med glastrådar som i sig själva är omspunna av tunnare glastrådar i
annan färg”. Särskilt i England blev man duktiga på den här tekniken, men i
Sverige finns inte många reticellaskålar bevarade.
En intressant detalj, som kan avslöja något om
begravningsritualer, är att en skärva från den fragmentariska glasbägaren
påträffades i en annan grav, ungefär fyra meter därifrån.
– Det kan vara så att man avsiktligt krossat
glaset i samband med begravningen, och att en bit glas då hamnat i graven
bredvid som kanske stod öppen, säger Elin.
Ett tredje intressant fynd är mängden av järnspikar och
nitar, som är så välbevarade att de ser ut att komma direkt från smedjan.
– De är otroligt vackra och fint smidda och ser ut
som nya, säger Elin Säll.
Bland fynden finns också ett bryne, eldslagningsten av
flinta och delar av järn som man ännu inte vet vad de använts till. Det mesta har ju förstörts av elden på likbålet, men om man
tittar på fynden i Valsgärde grav 6 (som alltså innehöll ett liknande glas) så
kan man få en föreställning om vad som en gång bränts upp tillsammans med den
döde.
I Valsgärde grav 6 hade nämligen den avlidne lagts obränd i en båt, tillsammans
med alla gravgåvor. Där fann man, förutom en vapenutrustning, bland annat
spelpjäser, spelbräde, redskapslåda och en otrolig massa djur: fåglar som orre,
duvhök (att jaga med), grågås, sex får och en get, fyra grisar, hundar och
hästar.