Anders, Peter och Lydia undersöker diket och hjulspåren. Foto: Anton Seiler

Nå, hur blev det? Hittade arkeologerna någon ”Avenue de Gamla Uppsala” under Sivs väg, undrar ni otåligt.

- Om sanningen ska fram såg det rätt så dystert ut i början, medger arkeologen Anton Seiler.

- Närmast Vattholmavägen fanns bara en gigantisk grop fylld med sentida skräp och en underlig betongplatta. Men efter ett tag och längre in i undersökningsytan blev det bara bättre och bättre, riktigt spännande till och med! Och lämningar efter en äldre väg har vi faktiskt hittat, avslöjar Anton.

Längst ner består lämningarna av en enkel vägbeläggning med små stenar, nedtryckta i bottenlera.

- Beläggning och beläggning, egentligen verkar det snarare som om man förbättrat sankare partier genom att slänga fastare material när det blivit lite för slirigt, helt enkelt. Fynden i form av ålderdomliga hästskor och ett mycket fint hjärtformat beslag från vikingatiden ger vid handen att väglämningarna är riktigt gamla, säger Anton.

Längs med vägen löper flera smala parallella rännor. Vad kan det vara?

- Hjulspår helt enkelt! Ganska häftigt tycker vi.

Men det kanske bästa kommer nu: det tycks som att man hittat resterna efter ett vägmonument.

- Den äldre vägen kantas av ett dike och spår efter ett par gärdsgårdar i form av två parställda störhål. Ett par meter utanför finns också en rad med fyra mycket stora och djupa stolphål. Det var i ett av dessa som vi hittade bland annat en kam från 1100-talet för inte så länge sen.

- Och längst ner i samma stolphål låg även en bearbetad sten med ett bevarat rundat hörn. En inte alltför vågad gissning är att dessa stolphål avspeglar en kraftig träkonstruktion, kanske stod där några fint snidade stolpar? Och om man spekulerar vidare, kan den bearbetade stenen vara resten av ett monument som bestod av flera stående stenar, likt det som till exempel finns vid Jarlabankes bro? Svårt att veta, men inte alls omöjligt, menar Anton Seiler.

Det är alltså inte bara ett äldre kommunikationsstråk arkeologerna fått fram utan de kan även skönja en tydlig gränsdragning mot gårdsmiljön som undersökts högre upp i terrängen.

- Hägnader, stolpar och möjliga stenar har fungerat som ett tydligt meddelande till förbipasserande: Här bor vi fint, skåda gärna men för Guds skull, beträd inte vår egendom!