Likbål

Likbål lokaliserat!
Brända ben från likbål

Under yngre järnålder var det vanligt att man kremerade de döda, det vill säga gjorde likbål där den avlidne brändes tillsammans med sina gravgåvor. 

Men det är ovanligt att arkeologerna hittar själva platsen där gravbålet stått. Därför blev förvåningen stor för arkeologen Sofia Prata, när hon insåg vad hon höll på att undersöka. 

– Det tog ett tag innan jag förstod vad jag grävde. Först trodde jag att det var en grav, men jag hittade bara brända ben efter hund och häst – inte människa. Men så i södra delen av anläggningen hittade jag slutligen brända människoben i det sotiga lagret säger Sofia.   

Men det var inte bara en grav som Sofia hittat, utan också platsen där likbålet stått. För under det sotiga lagret med brända djur- och människoben väntade en överraskning.

– Där låg förhållandevis stora trästockar, varav några låg på tvären. De var helt förkolnade, annars skulle inte träet ha bevarats i marken. Jag hade hittat resterna efter likbålet, säger Sofia.   

Genom att göra en så kallad vedartsanalys av trästockarna kan man se vilket träslag som använts. Har man tur kan många obesvarade frågor om likbränning besvaras utifrån fyndet.

– Vad avgjorde vilken sorts trä som skulle användas? Hade män särskilda träslag och kvinnor andra? I Indien där man fortfarande har likbål varierar det. När Indira Gandhi brändes 1984 användes ett sorts träslag, när hennes son Rajiv kremerades 1991 en annan sort, berättar Sofia Prata.

Sen kan man också ställa sig frågan hur många som brändes på ett och samma bål.

– Bålet som jag undersökt mätte ungefär 2,5 gånger 2 meter. Jag tror inte att det var ett kommunalt likbål, säger Sofia med ett skratt. Troligtvis har bara en kremering av en eller ett fåtal personer, och ett antal olika djur som till exempel hund och häst, ägt rum just här. Men man kan fråga sig om det finns andra likbål som fungerat som en gemensam kremeringsplats, som använts vid flera tillfällen, säger Sofia.

Sofia har noterat att vissa av benen på bålplatsen bara är lite svedda, medan andra är ordentligt genombrända.

– Det tyder på att djuren och människan inte blivit utsatta för samma hetta. Det beror sannolikt på att de placerats på olika ställen på bålet, därmed har hettan och effekten av kremeringen varierat inom bålet.

När de brända benen analyserats kommer man att kunna se ifall flera individer av både människa och djur har kremerats här.

– Förhoppningsvis kommer man också att kunna få fram information om deras ålder vid dödstillfället. I gynnsamma fall kan man även ana storleksskillnader mellan hundarna. Detta är en följd av den avel på hund som blir allt tydligare under järnåldern i Europa, säger Sofia Prata.