Robert med pärlan av karneol som han hittade inne i grophuset.

En ramp av lera ledde in i grophuset som arkeologen Robert Davidsson just undersökt. För drygt 1000 år sedan, när huset användes, var innerväggarna gjorda av ett flätverk av grenar. Om man besökt den mörka byggnaden då, hade man kunnat se en vävare som arbetade vid sin vävstol.

Roberts grophus är bara ett av många i Gamla Uppsala. Att vi skrivit en hel del om dem här på hemsidan, beror på att det finns så otroligt många på en ganska liten yta. Totalt kommer ungefär 30 stycken att undersökas.

En av frågorna som arkeologerna ställer sig är vad de haft för funktion. Har de använts som smedjor, vävstugor eller spannmålsmagasin? Små fynd som sädeskorn, slagg eller vävtyngder inne i husen kan vara viktiga ledtrådar.

I veckan som gick undersökte Robert ett grophus som kunde avslöja en hel del om vad som hänt inne i den mörka byggnaden.

- När man byggde grophuset grävde man sig ända ner till lerlagret, och när de sedan trampade omkring där bildades ett golv som blev hårt packat. Vi kunde se att det var extra hårt på tre ställen, vilket vi tolkar som två aktivitetsytor – alltså ställen som man vistats mest på och en ingångsyta, säger Robert.

På en av aktivitetsytorna, belägen i en hörna, kan man ha ägnat sig åt vävning. Där påträffades nämligen en ränna i golvet, som kan ha varit placeringen för en vävstol. Dessa var stående under järnåldern och varpen sträcktes med hjälp av vävtyngder. En vävtyngd var också ett av många fynd som hittades på det forna golvet.

- Intill rännan hittade vi en sländtrissa som användes när man spann och en bennål. Det kan tyda på att huset fungerat som vävstuga, säger Robert.

Men det är mycket möjligt att huset kan ha använts för olika typer av hantverk, åtminstone av fynden att döma.

I golvlagret hittade vi en smidesskålla, alltså en restprodukt från smide, och en blå glaspärla. Dessutom en avbruten nyckel av järn, en kniv med lång tånge, en hästbrodd, keramikskärvor och en ring av järn, berättar Robert.

Bland fynden fanns också en fin fasettslipad karneolpärla. Den mörkt orangefärgade pärlan kommer långväga ifrån – troligtvis från området kring Svarta havet eller Indien. Sådana pärlor är inte ovanliga, många har till exempel påträffats på Birka. Det är tack vare pärlan som man kunnat ge grophuset en datering till 800-900 tal.

Inte bara grophusets fynd var intressanta, även husets konstruktion har mycket att säga.

- Längs väggarna syntes spår efter dubbla rader av störar som kan ha varit en slags innervägg för att hålla lerväggen på plats, säger Robert.

Det försvunna taket hade en gång vilat på två stolpar, av dem fanns bara stolphålen kvar.

- I ett av stolphålen hittade vi en pilspets, som kan ha deponerats där i religiöst syfte när huset byggdes, säger Robert.

Ingången var lätt att lokalisera, i ena hörnan fanns en rampliknade extra hårdtrampad yta av lera som ledde ut.

Tydligen kunde ingångarna vara byggda på olika sätt; i ett annat grophus några hundra meter därifrån hade man i stället byggt en liten lertrappa.