Det är möjligt att de första besökarna kom hit redan
under stenåldern. Då stack rullstensåsen upp ur en fjärd. Det var på denna som
Kungshögarna anlades långt senare.
Genom landhöjningen drog sig
vattnet undan mer och mer, men flera vattenleder fanns kvar som möjliggjorde
resor åt alla håll.
Så trots att Gamla Uppsala inte låg vid kusten, gick det
ändå relativt lätt att färdas hit med båt. Från och med järnåldern växte
dessutom ett omfattande vägnät fram.
Platsen låg skyddad och
lerslätten var mycket bördig – det var med andra ord ett attraktivt läge.
Under yngre bronsålder finns
en mer permanent bosättning här. På
gårdarnas åkrar odlades korn, vete och havre och från boskapen fick man kött,
mjölk, ull och läder.
Tydlig hierarki
Från den romerska järnåldern
(0 - 400. e. Kr) har man funnit spår efter omfattande bosättningar, åtminstone i Samnans
dalgång.
Redan nu kan man urskilja en
tydlig hierarki. De som hade makt och råd, lät bygga stora exklusiva gårdar –
gärna på höjder eller terrasser för att synas bra i omgivningen.
De som inte hade det lika gott
ställt bosatte sig på lägre belägna platser i mindre hus.
Bebyggelsen flyttas
Men under 300-talet börjar
bebyggelsesmönstret att förändras och runt år 600 har stora delar av den gamla
bebyggelsen övergivits.
Det här är inte något
specifikt för just Gamla Uppsala, ett liknande mönster kan man se i hela
Mälardalen.
Nu börjar man bosätta sig
kring platsen där kyrkan numera står, och i övriga området som senare kallas Gamla
Uppsala by. Här kommer en omfattande bosättning att finnas från 500-talet och ända fram till och med
1500-talet – under medeltiden var detta Upplands största by.
Läs vidare om Kungshögarna